Looking For Answers

Idag var jag hemma hos D's föräldrar. Jag älskar hennes familj och är så glad att jag fortfarande har kontakt med dem och att de vill ha kontakt med mig. Jag vet att jag har min familj och mina vänner.. Men ibland känns det bättre att prata med dem. De förstår verkligen och jag kan förstå dem.
Pratade även med K hon förstår mig bättre än någon annan. När jag är ledsen tröstar hon mig. Kommer aldrig glömma de ord hon sa till mig bara ett tag efter olyckan.

D sitter där uppe och ser ner på dig.
Hon vakar över dig och ser till att inget ont kommer hända dig.
När du gråter så gråter hon med dig och torkar dina tårar.
När du skrattar så skrattar hon med dig och glädjer sig över din glädje.
Känn aldrig att du inte får le.. Känn aldrig att du inte får skratta.
Och mest av allt. Känn aldrig att du inte får gråta.

Även jag finns här för dig. Jag kommer aldrig lämna din sida.  Du kan gråta mot min axel.

De orden varmde hela min kropp och själ.

---

Jag är glad att jag har kvar mina andra vänner. Fast jag ofta vill vara ensam så hade jag inte klarat av detta själv.

Förlorar du någon i din närhet.. Så kommer du aldrig glömma honom/henne.
Men du får inte heller glömma de som du har kvar.

Don't wait for tomorrow.. Because you will never get today back.

Vila i frid (W)

Kunde fortfarande inte få in det i mitt huvud, vilket jag inte kan nu heller. Är min bästa vän verkligen borta? Känns som att hon bara är ute och reser. Snart kommer hon att ringa på min dörr igen och jag kommer få höra hennes klingande skratt som på något vis alltid smittar av sig.
Nu hade det endast gått några timmar.. Min mentor ringde och pratade med min mamma igen. Han sa att de skulle ha en minnesstund på skolan. Jag hade verkligen ingen lust att gå. Jag hade verkligen ingen lust att möta allas blickar. Men jag gjorde det. Med kraft som mina föräldrar gav mig så orkade jag ta mig till skolan. Jag kände mig stark. Men jag var inte alls stark. Det enda som gjorde att jag orkade ta mig dit var tanken på att det inte var sant. Inget utav detta hade hänt utan det var bara en otäck mardröm som jag snart skulle vakna ur.

Så fort jag hoppat ur bilen utanför skolan så gick jag med bestämda steg mot dörrarna. Ett steg, två steg, tre.. hela omgivningen började snurra och den ville inte sluta. Hade inte en vän varit bredvid mig hade jag svimmat ihop vid det tillfället. mardrömmen bara blev värre och värre. Hon hjälpte mig in innanför dörrarna där alla stod och såg på mig med blickarna som jag hade fruktat. Kände tårarna började bränna under mina ögon. Jag kunde inte hindra dem. När de väl börjat rinna så slutade de inte. Jag var i min egen värld. Kände någon lägga armarna om mig och fråga hur det var. Klarade inte av det längre. slet mig loss och sprang ut. Jag sprang och sprang. Ville inget hellre än att springa bort från allt ont. Springa så långt att de onda inte skulle kunna komma ifatt.

Idag lever jag fortfarande i den mardröm jag nämnde tidigare. Kommer det någonsin bli bättre?

Jag minns dagen du försvann som om det var igår..
Vi hade studiedag och klockan var runt 09 när min pappa ringde hem från sitt arbete och frågade om jag hade pratat med dig. Han brukar aldrig ringa och fråga sånt. Jag kände en klump i magen som bara blev större och större genom samtalet. Han hade läst i tidningen om en bilolycka. Tillslut kunde jag inte stå på mina ben och mamma fick ta över telefonen. Jag sprang och hämtade min mobiltelefon och så fort jag hittat den så ringde jag dig. Jag ringde och ringde. Jättelänge, men jag fick inget svar. Jag drog fram min dator och såg att du var inne vid msn. Men du hade statusen "inte vid datorn" jag minns att jag skrev såhär:
"Fan D det får inte vara du! DET FÅR INTE! Svara!! Det är viktigt. Fan gumman.. Jag älskar dig"
Jag fick inget svar. Paniken blev bara svårare och lika så blev andningen. Vad skulle jag nu göra? Skulle jag ringa dina föräldrar? Men tänk om det inte var du? Då skulle de bli oroliga. Om det var du så kanske de inte orkade prata. Mamma höll om mig hårt och sa att hon skulle ringa skolan. Fast jag hade ingen ro utan sprang in på mitt rum och ringde efter vår mentor. Han svarade inte men det gjorde en annan lärare. Mellan mina häftiga andetag och tårarna så lyckades jag få fram vad jag ville. Han kunde inte tro att det var sant och frågade om jag hade någon med mig så att jag inte var ensam. De skulle kolla upp händelsen och ringa upp så fort de kunde..
Jag och mamma bäddade ner oss i soffan och höll om varandra hårt. Det var de längsta 70 minuterna i mitt liv och varje gång telefonen ringde så krampade det i min kropp. Tillslut kom det i varje fall.. Samtalet som jag fruktade för. Mamma svarade och jag hörde på henne.. Jag hörde på henne att du inte var vid liv längre min älskade vän...

Detta var dagen jag förlorade min bästa vän. Jag älskar dig.

Vila i frid ♥

För bara några månader sedan så förlorade jag min bästa vän i en bilolycka. Sedan dess så har allt känts så meningslöst. Hon var bara 19år gammal och hade hela livet framför sig. Vi hade våra liv planerade tillsammans och sa alltid att vi inte skulle kunna leva utan varandra. Hon försvann från mig, hur ska jag nu kunna leva utan henne?

Det var i slutet på November -08. Det var då det hemska hände.. Kommer aldrig glömma den dagen. Kommer aldrig glömma min bästa vän.. Men saken är den att hon aldrig kommer försvinna. Tomrummet hon lämnade i mitt hjärta kommer alltid att tillhöra henne.

Jag skaffade denna bloggen nu för att jag behöver få ur mig mina tankar som snurrar runt i huvudet. Även för att jag skulle vilja höra från fler som är eller har varit i samma situation. Vad gör ni när saker är som svårast och inte har någon ork kvar? 
Skulle vara väldigt tacksam ni vill dela med er utav era händelser. Jag kommer själv försöka skriva varje dag. Men som sagt en del dagar är svårare än andra.

Hoppas att denna bloggen ska hjälpa fler.
Alla säger att man måste tala ut om det så mycket som möjligt men ibland är det lättare att skriva.

Rest in peace.

Ha de bra allihopa <3