Looking For Answers

Kunde fortfarande inte få in det i mitt huvud, vilket jag inte kan nu heller. Är min bästa vän verkligen borta? Känns som att hon bara är ute och reser. Snart kommer hon att ringa på min dörr igen och jag kommer få höra hennes klingande skratt som på något vis alltid smittar av sig.
Nu hade det endast gått några timmar.. Min mentor ringde och pratade med min mamma igen. Han sa att de skulle ha en minnesstund på skolan. Jag hade verkligen ingen lust att gå. Jag hade verkligen ingen lust att möta allas blickar. Men jag gjorde det. Med kraft som mina föräldrar gav mig så orkade jag ta mig till skolan. Jag kände mig stark. Men jag var inte alls stark. Det enda som gjorde att jag orkade ta mig dit var tanken på att det inte var sant. Inget utav detta hade hänt utan det var bara en otäck mardröm som jag snart skulle vakna ur.

Så fort jag hoppat ur bilen utanför skolan så gick jag med bestämda steg mot dörrarna. Ett steg, två steg, tre.. hela omgivningen började snurra och den ville inte sluta. Hade inte en vän varit bredvid mig hade jag svimmat ihop vid det tillfället. mardrömmen bara blev värre och värre. Hon hjälpte mig in innanför dörrarna där alla stod och såg på mig med blickarna som jag hade fruktat. Kände tårarna började bränna under mina ögon. Jag kunde inte hindra dem. När de väl börjat rinna så slutade de inte. Jag var i min egen värld. Kände någon lägga armarna om mig och fråga hur det var. Klarade inte av det längre. slet mig loss och sprang ut. Jag sprang och sprang. Ville inget hellre än att springa bort från allt ont. Springa så långt att de onda inte skulle kunna komma ifatt.

Idag lever jag fortfarande i den mardröm jag nämnde tidigare. Kommer det någonsin bli bättre?