Dagen
Jag minns dagen du försvann som om det var igår..
Vi hade studiedag och klockan var runt 09 när min pappa ringde hem från sitt arbete och frågade om jag hade pratat med dig. Han brukar aldrig ringa och fråga sånt. Jag kände en klump i magen som bara blev större och större genom samtalet. Han hade läst i tidningen om en bilolycka. Tillslut kunde jag inte stå på mina ben och mamma fick ta över telefonen. Jag sprang och hämtade min mobiltelefon och så fort jag hittat den så ringde jag dig. Jag ringde och ringde. Jättelänge, men jag fick inget svar. Jag drog fram min dator och såg att du var inne vid msn. Men du hade statusen "inte vid datorn" jag minns att jag skrev såhär:
"Fan D det får inte vara du! DET FÅR INTE! Svara!! Det är viktigt. Fan gumman.. Jag älskar dig"
Jag fick inget svar. Paniken blev bara svårare och lika så blev andningen. Vad skulle jag nu göra? Skulle jag ringa dina föräldrar? Men tänk om det inte var du? Då skulle de bli oroliga. Om det var du så kanske de inte orkade prata. Mamma höll om mig hårt och sa att hon skulle ringa skolan. Fast jag hade ingen ro utan sprang in på mitt rum och ringde efter vår mentor. Han svarade inte men det gjorde en annan lärare. Mellan mina häftiga andetag och tårarna så lyckades jag få fram vad jag ville. Han kunde inte tro att det var sant och frågade om jag hade någon med mig så att jag inte var ensam. De skulle kolla upp händelsen och ringa upp så fort de kunde..
Jag och mamma bäddade ner oss i soffan och höll om varandra hårt. Det var de längsta 70 minuterna i mitt liv och varje gång telefonen ringde så krampade det i min kropp. Tillslut kom det i varje fall.. Samtalet som jag fruktade för. Mamma svarade och jag hörde på henne.. Jag hörde på henne att du inte var vid liv längre min älskade vän...
Detta var dagen jag förlorade min bästa vän. Jag älskar dig.
Vila i frid ♥
Vi hade studiedag och klockan var runt 09 när min pappa ringde hem från sitt arbete och frågade om jag hade pratat med dig. Han brukar aldrig ringa och fråga sånt. Jag kände en klump i magen som bara blev större och större genom samtalet. Han hade läst i tidningen om en bilolycka. Tillslut kunde jag inte stå på mina ben och mamma fick ta över telefonen. Jag sprang och hämtade min mobiltelefon och så fort jag hittat den så ringde jag dig. Jag ringde och ringde. Jättelänge, men jag fick inget svar. Jag drog fram min dator och såg att du var inne vid msn. Men du hade statusen "inte vid datorn" jag minns att jag skrev såhär:
"Fan D det får inte vara du! DET FÅR INTE! Svara!! Det är viktigt. Fan gumman.. Jag älskar dig"
Jag fick inget svar. Paniken blev bara svårare och lika så blev andningen. Vad skulle jag nu göra? Skulle jag ringa dina föräldrar? Men tänk om det inte var du? Då skulle de bli oroliga. Om det var du så kanske de inte orkade prata. Mamma höll om mig hårt och sa att hon skulle ringa skolan. Fast jag hade ingen ro utan sprang in på mitt rum och ringde efter vår mentor. Han svarade inte men det gjorde en annan lärare. Mellan mina häftiga andetag och tårarna så lyckades jag få fram vad jag ville. Han kunde inte tro att det var sant och frågade om jag hade någon med mig så att jag inte var ensam. De skulle kolla upp händelsen och ringa upp så fort de kunde..
Jag och mamma bäddade ner oss i soffan och höll om varandra hårt. Det var de längsta 70 minuterna i mitt liv och varje gång telefonen ringde så krampade det i min kropp. Tillslut kom det i varje fall.. Samtalet som jag fruktade för. Mamma svarade och jag hörde på henne.. Jag hörde på henne att du inte var vid liv längre min älskade vän...
Detta var dagen jag förlorade min bästa vän. Jag älskar dig.
Vila i frid ♥
Kommentarer
Postat av: Madelene Bengtsson
Usch då. Gud, du skriver så vackert, man blir verkligen berörd. Jag beklagar sorgen. Du får höra av dig om du vill prata mer.
//M
Postat av: Madelene Bengtsson
Det är bara att adda min msn. Jag vet inte hur det känns att förlora någon person så nära. Men jag vet hur det är att må riktigt dåligt, och jag vet hur det känns att ta sig ur det. Vi kan dela upplevelser. <3
Trackback
